Jag har sagt upp mitt bredbands-abonnemang i syfte att se om mitt arbete kan bli mer effektivt. Just nu så laddar jag ner massor av programmerings-dokumentation och ser till att ha tillgång till det lokalt.
Tror att det ur mental hälsosynpunkt kan vara bättre också, då det troligen är så att om jag blir rastlös så kommer jag att gå ut och röra på mig betydligt mera.
Helt utan Internet kommer jag inte vara, men i min bostad kommer det inte finnas någon anslutning. Men jag har gångavstånd till vänner där jag kan betala räkningar; och vill jag söka jobb så kan jag göra det på arbetsförmedlingen.
Jag har märkt på mig själv att mycket dötid går åt planlöst slösurfande av alla möjliga youtube-klipp och meningslöst F5:ande på osnews.com och andra datorrelaterade hemsidor som man övervakar.
Nu längtar jag bara tills min ISP skall avaktivera Internet för mig!
Det låter kanske konstigt, om man jämför hur det var sommaren 2004 – då bodde jag med mina föräldrar på landsbyggden.
ADSL var en utopi innan, avståndet till station var alldeles för lång.
Men till slut gick det och vi hade ADSL! Telefonledningarna var från 70-talet, ålder har ju inte alltid någon relevans; men man uppfattade det ändå som något speciellt. Jag fullkomligen sprang när jag kom hem från skolan den dagen upp till datorn.
Tid är viktigt och vi har inte all tid i världen. Internet är bra, men jag känner att jag behöver svärma av det för en stund för att förhoppningsvis återvinna balansen i mitt användande av det.
Eftersom jag kommer att kunna gå på det lokala biblioteket och uppdatera bloggen så kommer ni inte att vara helt utan mig på nätet.
Och oavsett om detta experiment ökar min effektivetet så är jag helt säker på att nära och kära kommer få min tid mer, och starka familjeband är mycket viktigt att upprätthålla.